Relationer relationer relationer, människan och hennes relationer är ,i avsaknad på ett bättre ord, "trixig". Vi skapar dessa relationer för att vår egen person ska må lite bättre, vi känner oss älskade och behövda, det är fint, det är bra, vi är nöjda. Vi bygger olika relationer, må det vara primära eller ej flitigt under vår livstid, jag har över 100 vänner på facebook nu, vem skulle trott det, en jag känner, han har nästan 200. Ens familj är ju ens närmaste relation och sen släkten, jag gillar min släkt, båda fötterna på jorden, utom en, min mormor. Hon är dement nu så ,she is riding high. Ganska skönt för henne ändå, komma ihåg allt mysigt när man var ung och sedan blänga oförstående på en när man försöker ta upp lite relativa saker som börs-krashen i USA, Idol LouLou övervikt och att Zlatan bygger om huset lite. Min mormor e chillig. Iallafall, relationen "flickvän-pojkvän" måste vara en av de mest invecklade i människans sociala rum. Våra instinkter säger åt oss att föröka oss, men vi vill ju ha så mycket mera, vi vill ha middag på Berns, rödvins sex, foton från Maldiverna, julmarknad tillsammans, tandem-cykel. Vi träffas i tonåren, blir förälskade och dör tilsammans, vi gör allt tilsammans, det är fin, det är bra, vi är nöjda. Såklart så vet inte folk i min ålder något alls om detta, att älska någon,en person, ett helt liv, ditt ända liv, tills det tar slut. Undrar vad min mormor känner för min döda Morfar, eller kände, när han gick bort? Både jag och Erik har haft våran beskärda del av den kvinnliga frukten, vi har i sommliga fall hettsätit, ätit på tok för gammal eller på tok för ung frukt, ibland har vi träffat psykotisk frukt, ätit av den och sen kommit på att det inte kan vara allt för nyttigt med ett prosac-knaprande freak, vi har behandlat frukten som skit i vissa fall höjt den till skyarna och inte vågat ta en tugga.
Detta utspelade sig när våra samveten var lika närvarande som Alex Shumans självinsikt och vi var yngre så vi pallade mer intriger och våra tonårs-hjärtan dröp av cleracil, folköl och missnöjdheten att våra kukar inte var något större. Min tjej Fia står ut med mig och mina ständiga klanterier, hon gör mig glad på morgonen så jag orkar stiga upp och hon har lärt mig mycket av denna Relations-djungel. Men vad händer om någon vi sett en ljus framtid med lämnar oss, vad händer då med oss? Det kan ha berott på våra egna klanterier eller en mörk relation vi haft med någon annan, faller vi handlöst nu ? Kvinnor säger att dom sitter inne med en pull-filt, ett kilo choklad och en bra film, vi grabbar säger att vi går ut och super tills vi supar och pullar en tjock brud utanför Vega-grillen, men inget av detta stämmer med vad vi igentligen känner.
Kan det vara så att det är förväntat av vår egen person ? Det sista man vill är ju att gräva ner sig i sorg o bara ligga och gråta okontrollerbart.... Men vad är livet utan lite riktig jävla sorg och brutal självömkan? Hur jävulskt dåligt kan man själv få sig att må över en sak som detta? Jag har inga konkreta svar men det måste ju finnas en punkt där man blir helt nollställd, av erfarenhet kanske 2 månader in i sörjandet, och känner en absurd avsaknad på kännslor. Som en psykotisk mördare utan empati, man hatar allt och det enda som kan få en att må lite bättre är att supa sig fjantigt full eller att tänka på allts som var dåligt med personen man inte har i sitt liv längre. Båda sätten är väldigt obegåvade enligt mig. Man ska må skit, man ska vara deprimerad. Allt snack om att finna lycka i annans hjärta är något Lill Babs söp ihop när hon sög av Berghagen backstage för första gången. Vi är så jävla rädda att vi ska bli deprimerade att vi blir deprimerade. Man ska i ett bortfall av en flickvän/pojkvän känna massivt hat, inte mot personen i fråga, men emot alla andra som är så jävla kära med middag på Berns. Man ska förakta rödvins-knull och kolla på Porr i mängder, man ska vilja spänga julmarknaden och dess par i armkrok i bitar och man ska köpa en en-hjuling och ett sniper-gevär. Var inte rädd att gräva ner dig i svart, underbart, kallt hat mot relationer som sig,och mot kärleken, som alla säger är så underbar. Kärlek är skit, det är komplicerat och billigt. Var emo i en månad och önska att tät dimma av pest och antrax sakta sveper igenom din stad.
Detta utspelade sig när våra samveten var lika närvarande som Alex Shumans självinsikt och vi var yngre så vi pallade mer intriger och våra tonårs-hjärtan dröp av cleracil, folköl och missnöjdheten att våra kukar inte var något större. Min tjej Fia står ut med mig och mina ständiga klanterier, hon gör mig glad på morgonen så jag orkar stiga upp och hon har lärt mig mycket av denna Relations-djungel. Men vad händer om någon vi sett en ljus framtid med lämnar oss, vad händer då med oss? Det kan ha berott på våra egna klanterier eller en mörk relation vi haft med någon annan, faller vi handlöst nu ? Kvinnor säger att dom sitter inne med en pull-filt, ett kilo choklad och en bra film, vi grabbar säger att vi går ut och super tills vi supar och pullar en tjock brud utanför Vega-grillen, men inget av detta stämmer med vad vi igentligen känner.
Kan det vara så att det är förväntat av vår egen person ? Det sista man vill är ju att gräva ner sig i sorg o bara ligga och gråta okontrollerbart.... Men vad är livet utan lite riktig jävla sorg och brutal självömkan? Hur jävulskt dåligt kan man själv få sig att må över en sak som detta? Jag har inga konkreta svar men det måste ju finnas en punkt där man blir helt nollställd, av erfarenhet kanske 2 månader in i sörjandet, och känner en absurd avsaknad på kännslor. Som en psykotisk mördare utan empati, man hatar allt och det enda som kan få en att må lite bättre är att supa sig fjantigt full eller att tänka på allts som var dåligt med personen man inte har i sitt liv längre. Båda sätten är väldigt obegåvade enligt mig. Man ska må skit, man ska vara deprimerad. Allt snack om att finna lycka i annans hjärta är något Lill Babs söp ihop när hon sög av Berghagen backstage för första gången. Vi är så jävla rädda att vi ska bli deprimerade att vi blir deprimerade. Man ska i ett bortfall av en flickvän/pojkvän känna massivt hat, inte mot personen i fråga, men emot alla andra som är så jävla kära med middag på Berns. Man ska förakta rödvins-knull och kolla på Porr i mängder, man ska vilja spänga julmarknaden och dess par i armkrok i bitar och man ska köpa en en-hjuling och ett sniper-gevär. Var inte rädd att gräva ner dig i svart, underbart, kallt hat mot relationer som sig,och mot kärleken, som alla säger är så underbar. Kärlek är skit, det är komplicerat och billigt. Var emo i en månad och önska att tät dimma av pest och antrax sakta sveper igenom din stad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar