Tjejsnopp - Vad gör du nu för tiden Elvis?

Tjejsnopp har släppt en ny liten trevlig låtjävel som heter Vad gör du nu för tiden Elvis?. Den handlar om vad Elvis gör nu för tiden.

Fåniga människor

Vi har täckt detta ämne ganska ingående i våran blogg. Men vi kan ändå inte få nog av dessa fåniga fånar som får oss at le och se positivt på vardagen. Johan Glans i en 80-tals utstyrsel är så långt ut på fånighetsskalan som man bara kan komma. Men den verkliga fånen i denna lilla videosnutt är ju egentligen farsor-på-stan mannen som så många andra människor vi träffat tar livet på tok för seriöst. Njut istället av livet med en blond peruk och en rosa skjorta, så får man ut det mesta av livet, carpe diem.

Han är lugn

Det finns mycket stissigt folk runt omkring oss som springer runt som yra fågelfän i deras inhängda värld. Vi önskar vi kunde lugna ner dessa människor och få dom att sätta sig ner en stund eller åtminstånde sakta ner lite och ta det liiiiite lugnare. Men eftersom vi är inbitna världsinvånare så vet vi att det budskapet endast går in i deras ena öra för att sedan ta en snabbis förbi talamus för att sedemera åka enkelriktat ut ur det andra örat. Dessa människor vill stissa, de mår bra av att stissa runt. Det tragiska är att som de gamla och visa säger så ser de inte kuken för att magen är i vägen. Därför låter vi dessa kåta hönor springa runt och jucka på varandra medan vi själva är lugna.

Det är lugnt. Fattar du det?

But seriously

Året är 1989, Phil Collins har precis släppt sitt efterlängtade album but seriously. En review på plattan säger så här "The tone of the album is serious, as the title suggests. Instead of focusing entirely on personal relationships, dark psychedelics, and simple fun, Collins expands his focus to the exploration of socio-economic and political themes"

Frågan är egentligen hur man ska kunna ta Phil Collins så seriöst när uppningslåten på plattan är hang in long enough och går så här


Men det är tur att personer som kör lite på den seriösa vägen i livet finns, men vi kan väl ändå komma överens om att dom är rätt tråkiga och vi ska vara glada så länge vi kan ha dom lite på distans. Ty de som gör livet lite roligare är det oseriösa människorna, de som har förstått att meningen med livet är att fåna sig så mycket man kan.

Den här människan som går förbi reportern som raporterar från finanskrisens hjärta, wallstreet är ett praktexemplar på en oseriös människa har fattat vad jag menar.

Jag har en spricka i läppen ...

Relationer relationer relationer, människan och hennes relationer är ,i avsaknad på ett bättre ord, "trixig". Vi skapar dessa relationer för att vår egen person ska må lite bättre, vi känner oss älskade och behövda, det är fint, det är bra, vi är nöjda. Vi bygger olika relationer, må det vara primära eller ej flitigt under vår livstid, jag har över 100 vänner på facebook nu, vem skulle trott det, en jag känner, han har nästan 200. Ens familj är ju ens närmaste relation och sen släkten, jag gillar min släkt, båda fötterna på jorden, utom en, min mormor. Hon är dement nu så ,she is riding high. Ganska skönt för henne ändå, komma ihåg allt mysigt när man var ung och sedan blänga oförstående på en när man försöker ta upp lite relativa saker som börs-krashen i USA, Idol LouLou övervikt och att Zlatan bygger om huset lite. Min mormor e chillig. Iallafall, relationen "flickvän-pojkvän" måste vara en av de mest invecklade i människans sociala rum. Våra instinkter säger åt oss att föröka oss, men vi vill ju ha så mycket mera, vi vill ha middag på Berns, rödvins sex, foton från Maldiverna, julmarknad tillsammans, tandem-cykel. Vi träffas i tonåren, blir förälskade och dör tilsammans, vi gör allt tilsammans, det är fin, det är bra, vi är nöjda. Såklart så vet inte folk i min ålder något alls om detta, att älska någon,en person, ett helt liv, ditt ända liv, tills det tar slut. Undrar vad min mormor känner för min döda Morfar, eller kände, när han gick bort? Både jag och Erik har haft våran beskärda del av den kvinnliga frukten, vi har i sommliga fall hettsätit, ätit på tok för gammal eller på tok för ung frukt, ibland har vi träffat psykotisk frukt, ätit av den och sen kommit på att det inte kan vara allt för nyttigt med ett prosac-knaprande freak, vi har behandlat frukten som skit i vissa fall höjt den till skyarna och inte vågat ta en tugga.

Detta utspelade sig när våra samveten var lika närvarande som Alex Shumans självinsikt och vi var yngre så vi pallade mer intriger och våra tonårs-hjärtan dröp av cleracil, folköl och missnöjdheten att våra kukar inte var något större. Min tjej Fia står ut med mig och mina ständiga klanterier, hon gör mig glad på morgonen så jag orkar stiga upp och hon har lärt mig mycket av denna Relations-djungel. Men vad händer om någon vi sett en ljus framtid med lämnar oss, vad händer då med oss? Det kan ha berott på våra egna klanterier eller en mörk relation vi haft med någon annan, faller vi handlöst nu ? Kvinnor säger att dom sitter inne med en pull-filt, ett kilo choklad och en bra film, vi grabbar säger att vi går ut och super tills vi supar och pullar en tjock brud utanför Vega-grillen, men inget av detta stämmer med vad vi igentligen känner.

Kan det vara så att det är förväntat av vår egen person ? Det sista man vill är ju att gräva ner sig i sorg o bara ligga och gråta okontrollerbart.... Men vad är livet utan lite riktig jävla sorg och brutal självömkan? Hur jävulskt dåligt kan man själv få sig att må över en sak som detta? Jag har inga konkreta svar men det måste ju finnas en punkt där man blir helt nollställd, av erfarenhet kanske 2 månader in i sörjandet, och känner en absurd avsaknad på kännslor. Som en psykotisk mördare utan empati, man hatar allt och det enda som kan få en att må lite bättre är att supa sig fjantigt full eller att tänka på allts som var dåligt med personen man inte har i sitt liv längre. Båda sätten är väldigt obegåvade enligt mig. Man ska må skit, man ska vara deprimerad. Allt snack om att finna lycka i annans hjärta är något Lill Babs söp ihop när hon sög av Berghagen backstage för första gången. Vi är så jävla rädda att vi ska bli deprimerade att vi blir deprimerade. Man ska i ett bortfall av en flickvän/pojkvän känna massivt hat, inte mot personen i fråga, men emot alla andra som är så jävla kära med middag på Berns. Man ska förakta rödvins-knull och kolla på Porr i mängder, man ska vilja spänga julmarknaden och dess par i armkrok i bitar och man ska köpa en en-hjuling och ett sniper-gevär. Var inte rädd att gräva ner dig i svart, underbart, kallt hat mot relationer som sig,och mot kärleken, som alla säger är så underbar. Kärlek är skit, det är komplicerat och billigt. Var emo i en månad och önska att tät dimma av pest och antrax sakta sveper igenom din stad.

I can´t work with him !...he´s a clown!

Dem finns överallt omkring oss, dom finns på internet med sina bloggar, dom står framför oss i kassa-kön, det står om dom i tidningen, dom servar oss på resturangerna. Vi pratar såklart om Klantarna, om Fånarna och om Clownerna. Personer som som i folkmun kallas Idioter och Patrask. Vi undrar vem som har uppfostrat dessa individer, var deras mödrar oxå inbicilla ? Var resultatet av en misslyckad abort med ett gräs-klippar blad en avkomma som skulle växa upp till en person som skulle irritera oss många år senare, genom att prata mycket högt i sin mobil och nästan skrika i luren " Har du lagt fram fläskfilén ? " iklädd en gammal Adecco-jacka och snow-joggers, medans vi står o svettas, i juli månad, på Västerås tågstation? Vi vet inte, dom kanske hade underbara mödrar och fäder och om så är fallet, hur blir man då en Fåne?

I vårat undrbara sammhälle, sär alla ska vara accepterade, där man ska respektera allt och alla och vara PK to the bone, är det mycket svårt att skrika fläskfilé-idioten i annsiktet och storma därifrån i en skrud av självgodhet. Med "tack mamma och pappa att jag inte är en Klant" dundrandes i huvudet och fortsätta till närmaste systembolag för att köpa nått starkt och hälla i ögonen för att fräta bort synen av en 45-årig kvinna som gapar i mobiler om svennigt kött iklädd något en bonde knappt skulle ha på sig när han skyfflar skit, när hon köper en "sista minuten" till Arboga. Man kan ju inte annat än undra vad dom här människorna utan vett gör när dom kommer hem från jobbet. Är det raka vägen till soffan, på med kanal...whatever, fram med tv-godiset, av med skorna, spring o skit vid reklam avbrottet, skratta åt Peter Harrysson och sen gonatt ?

Man ser dessa människor , unga som gamla, överallt. Dem utalar sig om saker, dom strular till det för sig själva och för oss, dom snackar i nattmössor, dom sitter i regeringen, dom kör buss, dom är våra grannar.

Tro inte att vi inte kan skilja på ett vanligt klanteri och en tvättäkta Klant, det kan vi. Jag ska ge ett litet exempel. Det finns säkert bätter men ,what the fuck.

Jag skulle ta ut pengar i en bankomat och framför mig står en kvinna, det tar otroligt lång tid för henne, jag börjar sakta men säkert hata henne, det går säkert 5-6 minuter, hon står fortfarande på samma ställe, en kö börjar bilda sig bakom henne, jag sneglar över axeln på henne, hennes kort verkar funka. Hon får ut kortet, stoppar in det igen, och nu börjar det bli lite löjligt, hon vet ju att hon tar sjuk lång tid på sig, hon har vänt sig om och sett kön, men ignorerat den. Kortet kommer ut igen.........hon stoppar bestämmt tillbaka det igen i den hungriga bankomaten. Som om att i ett trollslag det nu skulle funka. Nu har det säkert gått 10-12 minuter, jag har rökt 3 cigg, jag har blåst röken av de sista 2 rakt i henne nacke på grund av hennes infantila hjärnkapacitet. Tror det eller ej , kortet kommer ut men kvickt som en hassel-mus stoppar hon in det IGEN och börjar sakta trycka ner de grå metall knapparna i en vansinnig kombination. Hon svävar likt en gammal gam med fingret över en knapp men bestämmer sig i sista sekund för att trycka på en helt annan. Hon försöker trycka på skärmen.

Mitt hjärta drar ihop sig, jag börjar svettas, mitt högra öga svider lite. "JÄVLA IDIOT ! " skriker jag i huvudet samtidigt som jag detonerar en väte-bomb på hennes släkt-träff i Flen förra året. Det har nu säkert gått en kvart. Jag är påväg att ge upp och gå till en bankomat som ligger 20 minuter bort när hon helt sonika vänder sig åt höger och lämnar maskinen. Inte ett ord, inte ett knyst, hon går iväg med näsen nere i sin väska där hon pressar ner plånboken mellan kläder och pinaler. Jag går fram, sätter med darrande händer in mitt kort,trycker koden, väntar på att bankomaten ska explodera i annsiktet på mig, inget händer på 4 sek, 4 sekunder senare har jag en hundring i handen ( 10 sofiero och en plastpåse), Tack för att du använde Nordea, hej då.

Nån vecka senare, vid en annan bankomat utspelar sig ett ytterst liknande senario, en kvinna, mina tilltäppta hjärtklaffar, mitt vansinne. Det som skilljer dessa åt är att kvinnan nu, när hon har härjat klart i bankomaten, vänder sig om och tilltalar mig + resten av den lilla kön; "Ursäkta att det tog sån tid, måste vara nått fel på kortet" Så säger hon medans hon lite skamset, leende avlägsnar sig. Min självmordsbomb jag just tänkt knäppa av samtidigt som jag tänkt krama sönder hennes bröstkorg förvandlas till en ros utan taggar och ett glas champagne, jag dansar en erotisk tango med kvinnan i mina tankar och älskar henne.

Lite vanligt folkvett, ett ursäkt, en insikt att man klantat sig gör dig automatiskt till en ganska soft person. En Klant har inte denna förmåga att se sig själv utifrån, dom lallar runt i sin egna värld, den som kretsar runt de själva och deras.

Vi tycker de är roliga ibland, men vi skrattar aldrig med dem, vi skrattar rakt i deras oförstående, bleka ansikten och kissar på deras hjärnor. Jävla Klantar, skärp er !

Har du roligt?

Finns det en mätsticka som mäter hur roligt man kan ha?
i vården har vi en sak som heter VAS-skala. Man mäter en människas smärta på en skala från 1-10 och smärtan ska klassas som personlig. allltså om Jag känner att jag har smärta 9 på VAS-skalan så kan det i princip jämföras med om victor känner smärta 3 på VAS-skalan, om jag har lägre smärttröskel. Smärta är en väldigt subjektiv upplevelse, väldigt subjektiv. Kan man mäta hur roligt man har på samma skala?

Den värsta frågan man kan ställa har Newts kompis ställt till Newt en gång på en fest. Det var en rolig fest alla hade kul och kompisen frågade Isaac om han hade kul. vad är det för fråga egentligen? vad ville han ha för svar? var det tänkt att isaac skulle sitta o analysera kvällen och komma fram till att, ja jag har fan kul. Eller ville han ha svaret nej och en följdfråga på det som varför? för att han själv inte hade kul?. Vad kan man ha för belägg för att ställa denna fruktansvärt pinsamma fråga? som jag ser det finns det bara en person som kan ställa den, och det är en riktig jävla partycrasher. Om vi har kul så vet vi det, utan att vi behöver verifiera det. Har jag tråkigt och alla andra kul så visst då kanske nått är fel och man kan undra vad som är problemet. Men då passar frågan, vad är fel? bättre än Har du kul?. Jag blir så fruktansvärt förbannad på människor som ställer denna fråga. Det är ett sätt att visa sin osäkerhet. Shit nu har jag ju kul, då måste jag kolla så att andra har kul så att jag inte har kul för mig själv. Finns det nått mera pinsamt än att ha kul åt något som inte andra tycker är kul? ja det är väl ganska självklart. Att ha kul är en subjektiv jävla känsla som inte behöver nån jävla verifikation. SÅÅÅÅÅÅÅ har du kul så fine, det är toppen, jävligt trevligt. Jag får inte roligare av att analysera om jag har roligt.